Lägg ner ditt vapen! Kan socialtjänsten stoppa gängvåldet?

I utsatta områden står socialtjänsten inför stora utmaningar i sin kamp för att unga inte ska lockas in i den växande gängkriminaliteten – och för att hjälpa dem som redan är där.

Viktigt att bygga relationer

De kriminella gängen finns ständigt närvarande på torgen i de särskilt utsatta områdena i Angered i nordöstra Göteborg. Tongivande personer visar upp sig med fina klockor, bilar och jackor. Alla känner någon som är en del av kriminaliteten.

– Många unga har svårt att klara skolan i dag, framför allt om de kommer från hem med föräldrar som saknar utbildning och förutsättningar att hjälpa dem. Då blir kriminaliteten en lättillgänglig alternativ karriär, säger Andreas Wetterberg, enhetschef för UngAngered, en verksamhet inom socialtjänsten som skräddarsyr insatser för unga som hamnat i kriminalitet.

Det viktigaste, enligt honom, är att tidigt identifiera och få kontakt med ungdomar som befinner sig i riskzonen. Problemet är att socialtjänsten kommer in alldeles för sent, först när skola eller polis larmar om att en ungdom redan är inne i kriminaliteten.

– Många föräldrar söker inte hjälp själva, särskilt inte om de är ganska nya i landet, eftersom de inte litar på socialtjänsten utan är rädda att vi ska ta barnen ifrån dem. Det är också vanligt att föräldrar och ungdomar tackar nej till insatser, vilket gör att problemen fortsätter och det tar lång tid innan vi kommer in.

Nyckeln är att bygga relationer och vinna både ungdomarnas och föräldrarnas förtroende, menar han. Det gör personalen på UngAngered genom att samverka med viktiga aktörer i området, som fritidsgårdar, föreningar och skolor.

– Det är här många socialtjänster har gått fel, man har distanserat sig från områdena och satt sig inne på sina kontor. Vi står inför en stor omställning där vi behöver trycka ut socialarbetare på gator och torg, så som det var för 20–30 år sedan. Vi behöver bli tillgängliga och begripliga för dem som bor där.

Det tar lång tid att vända utvecklingen när någon väl är inne på en brottslig bana och arbetet handlar då om att ge alternativ till kriminaliteten och jobba med missbruk, psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk problematik.

– Det är en brant uppförsbacke, men vi ser ändå positiva resultat i många av de här ärendena. När vi lyckas få ungdomarna att lita på oss kommer vi åt drivkrafter som att de flesta ändå vill till det vanliga livet och hitta en plats i samhället, säger Andreas.

Räcker inte att höja straffen

Den nationella politiken präglas av en överbudspolitik när det gäller ungdomar och kriminella gäng. Det anser Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Han har fått finansiering av Forte för att forska om just unga och gängkriminalitet.

– Många förslag handlar om repressiva åtgärder, som att öka tiden i fängelse och att fler personer ska få fängelsestraff. Det finns en desperation från politiskt håll över att man inte riktigt vet vad man ska göra för att komma åt situationen, säger han.

Risken med ett för stort fokus på repressiva åtgärder, som tvångsvård på SiS-institutioner och fängelse, är enligt honom att situationen kan förvärras. Unga som gör kriminell karriär ser ofta en inlåsning som en statusmarkör.

– Barn och unga kan behöva placeras på institution ibland, men där tränar de sig inte att fungera i sina ordinarie sammanhang. Risken är att avståndet mellan deras värld och den vanliga världen blir större och större.

Liksom Andreas trycker Torbjörn på vikten av tidiga socialpolitiska och sociala insatser som stärker barn och ungas förmåga att klara sig i sina vardagliga sammanhang. Socialtjänsten behöver lägga grunden för det förebyggande arbetet tidigt genom att samarbeta med barnavårdscentraler, familjecentraler och förskolan.

– Det har blivit en större politisk öppenhet mot förebyggande arbete på senare tid, som det kommande förslaget om en ny socialtjänstlag där man pratar om en mer förebyggande socialtjänst. Man ser att det inte räcker att bara öka fängelsetiden.

Samspelet mellan nationell politisk nivå och socialarbetarnas lokala verklighet är sällan spikrak, förklarar Torbjörn. Det går ofta genom rådgivande organ som Socialstyrelsen och Brottsförebyggande rådet, som erbjuder råd och evidensbaserade arbetsmodeller. Ofta går dessa ut på att kartlägga och analysera problem, planera och genomföra interventioner samt följa upp insatser. Men även om modellerna verkar rimliga är de ofta svåra att genomföra i praktiken.

– De kan fungera när du har ett väl avgränsat problem, som en familj som vill ha en viss typ av behandling. Men de är inte till mycket hjälp när det handlar om att jobba övergripande med hela områden och komplexa, multikulturella sammanhang där det krävs en stor förmåga att läsa av situationen.

En viktig nyckel för att komma åt ungdomskriminaliteten är att forskningen och socialtjänsten börjar samarbeta mer, menar han. Forskare behöver finnas med redan från planeringsstadiet för att tillsammans med socialarbetarna titta på varje utsatt område; hur ser situationen ut just här? Hur kan man adressera problemen, jobba systematiskt och följa upp arbetet?

– Vi vet en del om gängkriminaliteten, men inte tillräckligt. Vi måste närma oss de här frågorna med inställningen att vi behöver lära oss mer under själva arbetet.

Socionomutbildningen behöver förändras

Michael Tärnfalk, lektor i socialt arbete, utredde på regeringens uppdrag socionomprogrammet och hur socionomer ska bli bättre på att förebygga och hantera ungdomskriminalitet. Utredningen redovisades för regeringen i mars. Michael menar att socialtjänsten till stor del saknar kompetens för att möta den grova kriminalitet som växt fram bland barn och unga de senaste 10–20 åren.

– De flesta socionomstudenter kan i princip gå igenom utbildningen utan att ha läst någonting om ungdomskriminalitet. Det har knappt utvecklats någon forskning i socialt arbete på området, vilket gör att den undervisning som finns inte har mycket kunskap att vila på, säger han.

Dagens lagstiftning är också naiv, fortsätter han. Den bygger till stor del på frivilliga insatser, är inriktad på barns behov och utgår från att unga vill ta emot hjälpen när socialtjänsten griper in, vilket grovt kriminella ungdomar vanligtvis inte vill, enligt Michael, utan de tackar nej till insatserna.

– Lagstiftningen är inte konstruerad för den situation vi har i dag där 15-åriga kontraktsmördare tar på sig uppdrag att skjuta ihjäl någon. Då kan man inte bara prata om att man behöver skydda det enskilda barnet, det vill säga kontraktmördaren, utan vi måste också skydda samhället.

Andreas på UngAngered upplever att den nationella politiken snarare motverkar än hjälper socialtjänstens arbete, och understryker att det är avgörande att fokusera på ungdomarnas framgång i skolan för att bryta denna negativa trend.

– Om man säger att man ska göra något åt gängkriminaliteten och att nyrekryteringen är det viktigaste, hur kan man då samtidigt dra ner resurserna till skolan?

Politiska beslut om resursfördelning har direkta konsekvenser för samhällets förmåga att hantera och förebygga problem som gängkriminalitet.

– Många politiska utspel har handlat om repressiva åtgärder där människor som bor i våra områden pekas ut som problem som inte riktigt är en del av samhället. Då blir vägen till att välja att ställa sig utanför samhället kort, avslutar Andreas.

Text: Jennie Aquilonius